Okritisk kunskap.

1700 talets stora namn; Locke och Voltaire, menade båda två, att vi människor bygger vår kunskap på erfarenhet och lärdom genom livet, dvs att själen är tom när vi føds, før att så fyllas med normer och regler før oss att fungera i ett samhälle. Men i samband med att genetisk forskning tog fart så skapades ett utrymme før andra tolkningar varfør kunskapen och levnadssättet till mænniskor værlden øver varierar. Trots att majoriteten forskare i dag är enig om att vi människor är desamma jorden øver, så argumenteras det att människor är fundamentalt annorlunda konstruerade från oss, att de omøjligt kan fungera i vårat samhällsskick. Men var så snäll och lägg lite av skulden på imperialismen. Den populærara ismen drog världen øver och skapade grænser som i bland var logisk i føhållande till uppenbara skillnader, som språk, men i bland inte. Våldsamheterna mellan kristendomen och islam, skapade vidare också en viktig gräns mellan landområden, som senare kommer att spela en stor roll før människors uppfattningar angående vilka man definierar «dom andra». «Dom andra» är ofta de som inte støttar den samma tron på demokrati som oss. Suck. Den naiva tron på att den relativt moderna västliga (läs skandinaviska) demokratin ska bestå. Før om deokrati, i vår førstånd, i stora drag betyder att allas røst är lika mycket värd, så är dess tidsålder räknad sedan kvinnors røsträtt. (Norge; 1913/Sverige; 1921.) Inte väldigt länge alltså (med tanke på att vi människor existerat i cirka 2 miljoner år). Feodalismen, med den ståtliga och pampiga kristna kyrkan och det øverväldigade monarkiet och dess samarbetsvilliga adel, existerade i europa från medeltiden och helt till 1700 talet.

Så Voltaire och Locke kunde inte haft mer rätt i att vi erfar och lär kunskap, før det måste finnas ett svar till varfør vi är så godtyckliga och okritiska till vår tids perfekta demokrati. Før vad vore vår kunskap värd, om allt vi lär och erfar är fel?

Av Linette Laggren